Den senaste tiden har jag växt som människa. Dels har jag blivit fetare, tar alltså mer plats, men jag har också börjat göra anspråk på de kvadrat av trottoaren jag beträder. Länge har det förbryllat mig med vilken självklarhet och ogenomtänkthet andra rör sig på stadens gator. Jag har irriterat fått kliva åstad när tre män i bredd spankulerat rakbent i hög hastighet. Blott av den enkla anledning att jag inte kunnat hävda att jag haft rätt att stå och hösäcksvänta på min buss precis där bussen strax skall till att stanna. Jag har traskat rätt ut i cykelbanor, tagit omvägar över refuger och hoppa över hissfärder. Tänkt att "jag tar en omväg, det gör mig bara gott"
Så plötsligt har min hävd fått gro. Det började med att jag - då en bredväxt tanta med både shopingbag och hundjävel stod och ståstrejksstirrade på en extraprisskylt mitt framför just den butiksingång jag sökte tillträda.
-Ehrma... Ursä... af... a, tack!, blev min första stapplande replik i självhävdandets komplicerade språk. Och det hade effekt! Tantan hasade demostrativt undan och gjorde förståss en stor affär av sitt omak, men jag kom förbi! Och inte ett enda stegs avstickare från min tänkta färdled hade tagits.
Sen dess har jag förfinat mina tekniker. Jag har skådat proffsen och utvecklat en egen, unik strategi. Verkligheten har visat mig att ord inte alltid är vägen. Senast igår visslade jag en skateboardburen yngling ur min bana och för bara en vecka sen gestikulerade jag livligt med mina lemmar tills en karl med SIBA-lådor på en pirra girade för mig.
Jag får plats. Kan navigera per fot utan att tvingas veja för pedestrianernas DUI's. Gott så långt. Men jag har inte låtit det vila vid det. Jag har tagit det ett steg längre. Jag tvekade, det gjorde jag. Men till sist kände jag mig redo att testa "strumagreppet". Allt som krävs är en man i t-shirt som med ryggen mot dig totalblockerar din väg. Du låter obemärkt ditt pekfinger glida in likt en krok runt mannens halslinning utan att vidröra nacken. Sen drar du. Långsamt, långsamt. Trycket kring den ignorantes hals skall öka så minimalt per sekund att han bara tror sig ha en sur uppstötning. Förmodligen talar denna mänskliga bromskloss i telefon, då kan du strax höra en förändring i den malande rösten, Ett väsande läggs till. Så ett pip, en röstmässig avstickare som hör målbrottet till. Du skall såklart inte strypa din plågoande, iallafall gjorde inte jag det. Men jag fortsatte tills den del av ansiktet som syntes för mig, det vill säga öronsnibbarna, blev lila. Då kved han till, klev hastigt åt sidan i en djup inandning. Så blev vägen fri.
Ett annat överkurstrick är "primalpiken". Senast jag handlade i en matvarubutik bestämde sig en prick med ryggsäck för att kundgången mellan barnmatshyllan och blöj-diton var avstängd. Där stod han och såg nyförlöst ut, spärrade hela passagen medan han drömskt rullade en burk äppelmos mellan sina fingrar. Jag stod en stund och bara gav och gav, chans efter chans. Utan resultat. Då vrålade jag mannen i hans ansikte. Inte nån finurlig replik, inga arga valser om avlägsnande ögonaböj, jag bara sökte kontakt mellan våra nästippar och tömde mina till topps fyllda lungor med diafragman. Ett ordlöst gurgelmuller som fick pågå tills magasinet var tomt.
Så nöjd jag var. Fri passage till mitt mål. Tills jag snubblade över ett stumt föremål. Det fällde mig inte till marken, störde mig knappt men fick ändå min blick att söka upp det. Det var hans blindkäpp. Han stod och vaggade av och an i gången under ett ylande mummel i det att han gned sina ömmande hörselgångar. Jag plockade hastigt upp hans tappade handikapphjälpmedel och övervägde i sekunder att kasta bort den. Som om avsaknaden av den skulle radera hans utsatthet.
-Eh, er käpp, sir. Ni tyckas ha tappat er... (här insåg jag att han som blind eventuellt var expert på att rekognisera röster (vare sig de skrek eller talade vänligt) varför jag förställde min stämma till klämmig teatergöteborgska i resten av repliken) ... er käpp. Var det ni som skrek när den gled ur ert grepp? I så fall är ett sådant avgrundsvrål ursäktat, självfallet! Jag kom just runt hyllkröken för att undersöka fallet. Nån skrek och jag skyndade till undsättning. Men ni är ju välbehållen, inte sant? Här, här är käppen.
-Va? Vad säger du?, svarade offret och störtade in i en stapel burkad kattmat.
-Jörgen!, vrålade han från golvet. "Hur i helvete kan han veta det, tänkte jag, känner han igen min röst från radion?"
-Nej, nej, tyst! Vi kan lösa det här.
-Jörgen! Jööörgeeen!, hans vrål fick hela butiken att stå stilla och en liten grå gosse i gubbjacka och platt, tunt hår släntrade fram bakom mjölkkylen
-Ja då, Kennet, jag är här!, sade den nyanlände då han hukade hos den så drabbade blinde.
-Jaha, hej!, sa jag och involverade mig på så sätt ånyo i den uppstådda skitsituationen.
-Hej, Jörgen heter jag, jag är Kennets assistent. Han har problem med balansen ibland, har ju bara hörseln att navigera med.
-Ja, ja, hej, Jö... Janet, heter jag, undslapp det mig.
-Va!?, vrålade Kennet, nu knästående i ett inferno av runtrullande metallburkar.
-Janet?, undrade Jörgen.
-Ja, jag är nybytt. Könet alltså.
-Jo, jag fattar...
-Va!!!?, fyllde Kennet i igen.
-Jag hörde nån som skrek, sa Jörgen, såg du vad som hände?
-Det var en dåre som bara stannade och skrek. Sen stack han., ljög jag, fortfarande på klämmig göteborgska.
-Sjuka jävlar, hör du mig Kennet?
-Va!? Det bara piper i skallen, aaah!
Jag lämnade scenen som när en katt plötsligt inte vill kela längre. Den låtsas få syn på nåt oerhört fängslande i fjärran och ger sig av dithän utan att ta avsked. Efter några meter stannar den helt tvärt och slickar rent sitt skrev. Det gjorde inte jag. Men jag skriker inte heller.
