Kristid, halleluja

Efter gårdagens mycket lyckade kväll på Big Ben äntrade jag i sällskap med klubbgeneral Bonderud etablissemanget Kvarnen för en ljumsktempererad beverage. En kall ljumske skall det vara då ja.

Ingen kö. Bara att släntra in och slåss om plats. Får väl fighta till mig en stol från schacknerdarna som brukar sitta i ölhallens sydvästra hörn, tänkte jag - van att alltid hugga på de svagaste. Kanske kan glida in med ena skinkan in på en pall som bara sekundvis överges av nån dartfarbror i jakt på kontakt med den alltid upptagne bartendern. Eller stå.
Men!
TOMT.
Halleluja.
Detta nattöppna fik för date-och-livsteori-sugna youngsters var sopat. Längst in i "Hej-här -spelar-vi-musik-och-har-färgat-ljus-som-alla-andra-krogar-så-ni-slipper-det-unika-med-just- Kvarnen"-rummet satt kanske tre små sällskap. Det är nåt med folk. De dras till färgat ljus och Rn'B. Men i övrigt var lokalen tom. Tumbleweed och rutigt golv. I oceaner.

Devasterande för krogens ekonomi såklart. Men för andra gången i mitt liv upplevde jag den vackra känslan av att vara på lokal under ett krig. Mörkläggning i staden. Utegångsförbud. De tappra watchmen of the night som vågat trotsa sunt förnuft samlas i en öde lokal för att svalka sina strupar. Tystnad och vördnadsfull eftertanke. TAcksamhet över ett bord, en kladdig, robust trästol och glaset som skummar välkomnande.

Senast det hände var på Mike's strax innan han la ner. Ett tänt ljus i förnstret var det enda som skvallrade om att det fanns liv i den omtvistade lokalen. Dörren var låst. När jag och Skavlans redigerare släpptes i var det mörkläggning. Bokstavligen. Han hade ingen el. Ölen serverades ur bartenderns bil, han hade kylt dem hemma. Kylarna stod slocknade och avsaknaden av deras surr berättade historien om en bar i lönndom. Ett tänt ljus. Krigshistorier. Sen slog han igen. Det är mitt finaste krogminne.

Stureplan?
I röven ja.