Som förälder förfinar man vissa egenskaper. Likt hos titelkaraktären i den lysande TV-serien "The Sentinel". Sinnena spetsas och alla superhjältedrag odlas till sitt yttersta.Alla som har barn har upplevt hur man plötsligt hör skillnad på olika ljud från rummet intill. Stillsam lek med böcker/Barn som klättrar upp i bokhylla.
Lustfylld upptäckt av badrumsskåpet/Dödsfylld upptäkt av vapenskåpet.
En del utvecklingsfaser tjatas förståss i småbarnskretsar; Som hur man plötsligt kan sova vilken tid på dygnet som helst med kläderna på, en jättevarm filt över sin obekvämt dubbelvikta kropp med en arm rakt upp i luften och en pipande kamel under huvet.
Men nu vill jag presentera mitt alterego.
Efter läggning och mitt i Portugal-Sverige lämnar en signal min ömmande blåsa och träffar min hjärna med ett tjut. Larmet har gått!
Så lämnar jag min gestalt som ölkorvsflottig och förkylningsflåsig soff-gubbe och glider ur sittgruppen som den tappre Ghost Pisser...er - Spökpissaren.
Jag trippar ljudlöst fram, dodgear vant legoklossar och skramliga dockvagnar, slalomböjer knäna i min flykt, utan att för den skull låta benen komma i kontakt med varann och avslöja det karaktäristiska skratschljud som gjort jeans till hiphopens hetaste plagg.
Så kommer jag till den "knarriga passagen", parketten i hallen utanför dotterns rum. Jag låter höfterna plocka upp kroppstyngden, vajar fjädrande av och an tillsynes viktlös med böjda armar och halsen sträckt som för att lätta huvudets tyngd från bördan. Jag tar innerspår ty "plankorna knarrar minst närmast väggen" som jag lärt mig i en Kalle Anka-tidning där Björnligan listade sina fiffigaste smygtips.
Framme, inbromsning medelst strumpglid.
Jag krånglar in fingrarna i springan mellan dörr och dörrpost. Utan att armen får kontakt med väggen fjädrar jag upp dörren snabbt, ljudlöst. Tar steget över knarrfienden Trätröskeln, sen; Klinkergolv.
Tyngden kan vila men smidigheten sätts på ytterligare prov när jag efter en virvling som fört med mig dörren till ett "nästan stängd"-läge snabbt skall katapultera lock och ring utan ett knyst. Ett perfekt avvägt underfattningskast - repeterat till perfektion kväll efter kväll i närhet av det sovande barnet - får ekipaget att avstanna just innan det skall smasha vattencisternen. Knappgylfen uppvaktas med en ninjas hastigt upprepade, följsamma rörelser, en tumme in och viker ner den strama kalsongkanten, så fångas ålen in.
Ett vrick på handleden kastar ut penis och den i mynningen väntande strålen kan göra entré!
Den lägger sig perfekt skruvad i fjölens insidessarg och tar ett halvt varv i skålen innan den under tystnad förenas med den darrande vattenytan. En naturlig virvel uppstår och stridsteknik möter naturkraft. Symbiosis. Vortexeffekten möjliggör exit utan spolning.
Jag backar ut emedan gylfen stängs.
Sätter tårna i golvet bakom mig, nedanför den lilla upphöjningen varpå toalettfaciliteten vilar. Tar sats och snurrar stående på en fots tår. Ett vildsint knarrande uppstår då den smörklick jag råkat trampa in i strumpan ger extra glid till fotens nästintill friktionsfria rotation och min 100+-kropp sätts ur balans. Jag avser stoppa snurren genom att greppa tag i en jacka som hänger alldeles intill och får således med mig en hel överbelamrad tamburmajor i fallet. På en hyllavsats sätter jag min lediga hand för att bromsa färden innan jag kommit till golvs men se där har någon redan ställt ett halvfullt glas med vatten som ledigt skjutsas iväg längs hyllan och hälsar ytterdörren med en rikoschett innan det dunsar blött i mattan på den punkt där mitt chock-gapande ansikte landar en halvsekund senare.
Hörde att matchen slutade 0-0. Själv försökte jag blöt i ansitet och med axeln kanske bara lite, lite ur led söva om ett barn som vettskrämd vaknat av ett åskliknande brak.
Ha! Tänk att man har lärt sig somna med liksom... en arm ur led och blöt i ansiktet och utan värdighet sen man skaffade barn! Ha... h... hrm. Mmm.
