Blomstertider

Jag minns hur det var.
Första gången jag satt tyst i över en timme i tandläkarens väntrum så skulle detta naturligtvis firas. Far ställde upp bakluckan till familjens Vaz-kombi. Med björkkvistar bakom öronen satt jag sen i skuffen under det att bilen snurrade runt i stan till tonerna av tung reggeaton från kassettdäcket.

Tillfället då jag somnade av mig själv för första gången firades på liknande manér. Björk i nävarna i en traktorskopa, tunga beats och vajande armar.
Och när jag åt upp all mat på tallriken. Eller när sista mjölktanden trillade ur av sig själv. Upp på flaket, på med dunket och vråla till varenda förbipasserande.

Det är en djupt rotad tradition. Självklart finns det ett cementerat behov hos unga som klarat av att gå i skola (om det nu ens krävs, har inte orkat kolla upp), iallafall bära titeln "Elev", och det i hela tre (de förutvardande 9 åren firades (i alla fall där jag växte upp) med ett separat flak och dunk då högstadiet var färdigt), TRE år (!).
Man vill stå i valfri form av öppet fordon och till stark musik och med tjut utan innebörd ge uttryck för sin glädjeyra. Fira att dem har klarat det... det där... eh. Ja, studentandet. Oj, vad duktigt.

Till helgen skall jag fira att mitt hårfäste inte har börjat dra sig tillbaka genom att sitta skräddarsits på taket av ett mobilt hem som dras genom stan av ett tjog indiska elefanter.
Till musik och skrik förståss!